Man behöver kärlek!

Åldersnoja flyter på bra i år, undra hur man tacklar den på ett bra sätt? Träffade en tjej som är 31 år och var helt tillfreds med det! Jag önskar jag med kommer dit snart, att jag inser att det bara är en ålder och det är inte så mycket. Men när jag var yngre så var man SÅ gammal vid 30. Men som tiderna förändras så går ju även dagarna. Jag känner mig inte som snart en 30 +are..

Men jag är nöjd med vad jag har i denna åldern. Samtidigt som jag kan känna ibland att skall vi ha mer barn, får det bli snart om man skall orka samtidigt! Samtidigt som jag inte känner mig redo för ett barn till än. Men som många säger, NÄR är rätt tillfälle? Tror alltid man hittar annledningar till att hitta undanflykter, jag vet inte! Men jag vill vara klar med övervåningen om man skall tänka på mer barn, för då har man mer plats hemma mm. Samtidigt så ja jag vet inte klyven kan man väl säga!

Fick veta att det där idylliska paret som aldrig skulle gå isär, faktiskt har valt att gå egna vägar. Dom har gjort allt det där, byggt hus, gift sig och skaffat barn. Sen går några år så rasar allting, varför rasar det? Är det för att man glömmer bort varann under all press och inte fokuserar på varann längre? Är vi så orädda så vi ger upp innan man har försökt? Eller har man försökt till tusen och ändå insett att vägarna inte går samma håll längre?

Det skrämmer mig när jag ser det på det viset, jag har själv diper upp och ner. Men att bli lämnad och stara om på nytt ett helt nytt liv kallas det. Det skrämmer mig totalt, ändå är man ganska orädd om sig själv och sitt liv många gånger. När man står där och kanske inser att man inte visar en uppskattning som man borde gjort, tänk om allt skulle vara försent då. Det är så viktigt att röra vid varann, att se varann, att prata med varandra innan det är försent! Men hur vet man vilka som klarar det och inte klarar det? Vad är det som avgör det? Eller är det bara otippat att dom klarar det, dom klarar det inte! Många gånger kan jag tycka att dom man kanske trodde inte skulle hålla ihop, gör det medan andra som man trodde skulle lämna varann håller ihop.

Jag tror att nyckeln till en bra framtid är just omtanken, för utan den så kanske man fortsätter leva. Men jag tror inte man kan leva inombords utan omtanken. Man vill ju ha människor runt sig som tycker om en och som man själv tycker om. För hur blir det utan kärlek? Dömt att misslyckas eller dömt till att bli vänner utan kärlek?

Håll dig levande på kärleken du har i livet, jag tror det är mångas framtid vare sig det är en vän, kärlek eller familj. Man behöver kärlek och jag trodde förut på ensam är stark, men jag tror inte på det längre! Ensam är inte stark. För utan kärlek tror jag man sakta suddas ut tillslut...

Kärlek till er ♥